Som uppmärksamma läsare kanske har noterat så blev jag i veckan uppsagd. Det var med viss bävan min ryggradslöse fjant till chef kom ner och levererade nyheterna, och jag visste inte om jag skulle stampa ihjäl honom på plats eller gråtandes springa ut ur rummet som en japansk skolflicka…

Vilken jävla tid att bli arbetslös, och jag har ändå rutinen. Jag har tyvärr intrikat kunskap om den lokala Arbetsförmedlingens vindlande korridorer och hålor. Individuell coachning, söka jobb-kurs, känslan av meningslöshet utbredd över några månader – done it all. Det som till slut lossnade för mig var dock ett vikariat och lite bönnaflyt, en bra referens och en ärlig chans.

Fast vafan hjälper det? Nu står man här igen och skönmålar sovmornar och midnattsapatiska vardagsnätter framför Youtube. Jag har t.o.m fått erbjudandet av farsan att flytta hem (jag tror han är uttråkad), så jag ska ha råd att behålla min bil om jag väljer att leva på CSNs nåder (igen).

Men är inte det ett jävla Costanza-ögonblick? Att flytta hem till sina föräldrar när man är över 20. Prestigeförlust så inihelvete. Men å andra sidan älskar jag min bil…

2009 officially sucks balls.