Sitter och youtubar på gamla presidentdebatter när jag har tråkigt. Inser att den vettigaste presidentkandidaten de senaste 25 åren tveklöst är Michael Dukakis. Killen var för abort men emot dödsstraff. Jag vet inte hur han står i Jesusfrågan men det vore nästan för bra för att vara sant om han var ateist också.
Obama framstår ju som en progressiv räddare i nöden idag men sanningen är att killen på fullt allvar, trots att INGEN forskning stöder det, är för dödsstraff. Och dessutom tror han på fullaste allvar att Jesus var Guds son. Att han ses som progressiv och fräsch beror bara på en sak. Att han är svart.
Tänk vilken intressant värld vi kunnat få om Dukakis vunnit över Bush 1988. Det är för övrigt det tidigaste val jag minns.
Jag kanske har missat nån. Upplys mig i så fall. Men såvitt jag vet finns det ingen journalist i Sverige som kan skriva vettig humorktitik.
De finns inom musiken, inom filmen. Konsten, dansen, tamejfan maten. Men inte hurmorn. Så fort det är en standup-show, är det ”lockade till skratt”, ”fick många att dra på mungiporna” och ”skojade för entusiastisk publik”.
Det är inte bara det trötta språket jag anmärker på här, det är bristen på kunskap och insikt. För att skriva vettig kritik måste man nämligen vara kunnig. Utbildad. Man måste sett en jävla massa humor, förstå humor. Förstå humors estetik och kunna avgöra vad som är bra och vad som är dåligt. Ha lite i bagaget. Det finns inget värre än okunniga idioter som får skriva recensioner av saker de inte förstår. Ingen nämnd och definitivt ingen glömd.
Så här är det:
När en tidning vet att den inte har medarbetare som kan skriva vettigt värderande, skickar de alltid ett team att göra en vanlig nyhetsgrej på saker och ting. Typ mingelbilder på folket som var där. Tar pulsen på showen. Det är ett tecken på att de inte kan eller har råd att skicka dit nån som verkligen vet vad fan han/hon pratar om. Då blir det en nyhetsartikel istället. Standupen HÄNDE, istället för HUR VAR standupen.
Och det kan vara okej – ibland. Men så är det alltid med humor. Jag har inte läst en enda humorrecension där skribenten faktiskt kommer med vettiga, insiktsfulla kommentarer och analyserar humorn på ett sätt som myndigförklarar mig som läsare.
Det kan inte minst utläsas på betygen. Oftast får artisterna fyra eller fem ”pluppar” eller vad fan nu tidningen delar ut i betyg. Fyra eller fem, det är standard. För personen som gått dit går efter publikreaktioner enbart och vet inte hur bra kritik ska skrivas.
Fortfarande, efter 20 år eller vad det nu är, finns det alltså ingen vettig humorkritik i Sverige. Undrar när vi kan vänta oss den.
Kom på vad som är så läskigt med Michael W. Smith-klippet jag länkade nedan.
Det är att det är vita människor på läktarna. Vita människor som sträcker händerna i luften och vajar dem långsamt fram och tillbaka, som sluter ögonen och tippar huvudet bakåt för att ta emot Guds ljus…. Om svarta gör det, är det spirituellt. Det är gospel. Men när vita gör det är det bara äckligt.
Så fort vita beter sig så, dröjer det nämligen inte länge innan de plockar fram skjutvapen.
Alltså, när jag var liten…. då…. då hade vi riktiga förebilder tamejfan.
Killarna hade posters på Erika Eleniak och Pamela Anderson i bikini och med putande mun. Eller en tjej i högt uppdragen string, poserande på huven till en röd Lamborghini Diablo.
Tjejerna hade posters på väldeffade killar som förmodligen var bögar men det visste man inte då. Och de stod och mekade med nån bil och hade svettiga kroppar, skitiga vita tanktops uppdragna lite, lite så man kunde se magrutorna och tajta, trasiga jeans i den där bleka tvätten som inte finns nu. Och en bula i grenen som lovade något mer. Och den där Blicken.
Nu… nu har ungarna idoler som den här killen. Johan mothafuckin’ Palm. En späd, blek pojkvasker som ser ut som om han börjat med heroin 10 år för tidigt. Som om han har nån konstig pigmentsjukdom. Han är bergis killen med de konstiga eksemen, ni vet den där som finns i alla klasser.
Är det sånt här vi vill att våra ungdomar ska sukta efter? Är detta våra barns idoler?!
Detta är den enda vettiga bloggen i Örnsköldsvik. Vad jag vet.
De flesta bloggar på dagstidningens hemsida är skit. Förmodligen eftersom tidningarna inte kan eller vågar härbärgera folk med intressanta åsikter. Eller så finns det inga lokala människor med intressanta jobb eller personligheter som motiverar en blogg.
Allehanda har bara 1 läsvärd blogg och det är Lotta Danielsson-Murphys. Hon är en till USA utflyttad Ö-viksbo som skriver om USA, sitt jobb och om aktuella ämnen över pölen. Det är intressant.
Det är däremot INTE intressant att läsa om svennebananer som tycker lite löst om ditten och datten, skriver ”idag är det första maj” eller kommer med youtubetips som var heta 2008.
Mattias Hambergs Allehanda-blogg är för övrigt också bra men han skriver för sällan.
I väntan på fler bilder från giget i fredags, kommer några mobildito från när vi byggde scenen och testade utrustningen. Jävligt mycket kånkande på två pers.
Johan soundcheckar lite…
Jag gillar inte Behringer och jag var rädd att mixern skulle strejka men det gjorde det inte.
Högtalarna fick stå på podier av hoptejpade ölbackar.
